I förmiddags satt jag med en ansökan till Skatteverket och kom fyra fält in innan jag fastnade.
Vi vill ha anstånd med inbetalning av arbetsgivaravgifter, avdragen skatt och moms - så många månader vi rimligen kan få, och så lång tid vi rimligen kan få. Att skriva den meningen tog mig ungefär tio sekunder. Att få in den i formuläret gick betydligt sämre.
Fyra fält stoppade mig: Skatteslag, Beskattningsperiod, Belopp och Förfallodag. Skatteslag klarar jag. De tre andra förutsätter att jag vet vad som kommer att hända, och det gör jag ju inte. Jag vet inte hur många kunder som pausar. Jag vet inte hur fort det går. Jag vet inte om vi pratar om sex veckor eller om något helt annat. Det ärliga svaret på “Belopp” är ett spann så brett att det inte är ett svar.
Så där satt jag med ett halvifyllt formulär och en ganska enkel fråga: ska man ange belopp framåt, som man inte har, eller månader bakåt, som man faktiskt har verkliga siffror för?
Jag skickade det vidare till vår redovisningsbyrå med en fråga om de kunde fylla i resten, och om det gick att få klart samma dag.
Det är inte för att jag tror att vi har räknat rätt. Det har vi antagligen inte. Det är för att jag är ganska säker på att väldigt många bolag håller på med exakt den här ansökan just nu, och att den som skickar in sent också blir handlagd sent. Handläggning är ju en ändlig resurs, precis som allt annat. Någon ska sitta och titta på det här, och den någon har en hög framför sig som växer medan jag sitter och funderar på ett belopp jag inte kan veta.
Egentligen är det där hela saken. Det finns väldigt lite i det här läget som jag styr över. Jag styr inte efterfrågan. Jag styr inte hur länge det pågår. Jag styr inte vad andra bolag gör med sina betalningsvillkor, vilket kommer att märkas hos oss ganska snart. Men jag styr när jag trycker på skicka, och köplatsen avgörs av det - inte av hur välformulerad ansökan är.
Det är obekvämt för mig, för jag är en sådan som helst vill förstå något innan jag gör det. Jag skrev om det här i januari förra året, att jag är flexibel av läggning och att jag har lätt för att skjuta upp ett beslut så fort jag hittar ett gott skäl. “Vi väntar tills vi vet mer” är alltid ett gott skäl. Det låter dessutom ansvarsfullt, vilket nog är det lömska med det. Den här veckan är det mest ett sätt att ställa sig längre bak i ledet. Feghet med bra hållning, alltså, och jag fick erkänna det för mig själv innan jag kunde trycka på skicka.
Vad formuläret förutsätter
Det som slog mig medan jag satt fast var att stödsystem konstrueras av folk som utgår från att företaget har koll på sina siffror. Vilket vi har, i normalläge. Vi kör en rullande prognos, jag vet vad vi fakturerar och vad lönerna kostar. Formuläret är förnuftigt byggt för ett bolag som ska jämna ut en svacka det redan ser.
Men ingen söker det här för att jämna ut en svacka man ser. Man söker för att man inte ser. Alltså blir den administrativa tröskeln som högst precis när osäkerheten är som störst, vilket är lite bakvänt och förmodligen ingens fel.
Det jag landade i var att söka på månader som redan är passerade, där beloppen är verkliga. De siffrorna är i alla fall sanna. De är inte nödvändigtvis de siffror vi kommer att behöva, men de går att belägga och de går att komplettera. En ansökan som ligger inne och behöver justeras är ett bättre läge än en ansökan som är korrekt och inte inne.
Det kan förstås vara fel (jag har inget besked ännu, så det här är min gissning och inget annat). Om någon som läser det här har gjort tvärtom och fått veta att det var rätt, hör gärna av dig.
Och anstånd är ju inte pengar. Det är pengar som flyttas framåt, och de kommer tillbaka, och de kommer ungefär samtidigt som allt annat ska betalas igen. Vi bygger en puckel åt oss själva någonstans längre fram i år (och den blir dock inte mindre av att alla andra bygger sin samtidigt), det är jag fullt medveten om. Men likviditet nu och likviditet sedan är inte samma vara. Att ha handlingsutrymme kvar de närmaste månaderna är värt en del även om det kostar senare. Det är avvägningen, och jag tycker den är rätt idag. Fråga mig igen om ett halvår.
Vad jag däremot inte tänker göra är att kalla det en plan. Det är en gissning fattad tidigt i stället för sent, och den enda kvalitet den har är att den är gjord i tid.
Samma logik tänker jag använda på resten av veckan. Jag går igenom våra betalningsflöden och sorterar dem i tre högar: det vi kan flytta på egen hand, det som måste betalas ändå, och det som kräver att någon annan handlägger något åt oss. Dit hör anståndet, dit hör allt som ska förhandlas med hyresvärd eller leverantör, och dit hör banken om det skulle bli aktuellt. Den tredje högen är den långsamma, och det är den jag försöker sätta igång först.
Allt som har en motpart med en inkorg har en ledtid som jag inte råder över, och den ledtiden börjar inte förrän jag har skickat. Det låter banalt när man skriver ner det. I praktiken är det tvärtom mot hur man brukar jobba - normalt tar man det viktigaste först och det administrativa när man hinner. Just nu är det administrativa det som har längst startsträcka, alltså måste det gå först.
Vad jag säger till de andra
Vi är tillräckligt många för att det ska märkas om jag går omkring och ser bekymrad ut. Flera kunder har redan hört av sig om inställda möten, och alla andra läser samma nyheter som jag. Frågan är alltså inte om jag ska säga något, utan hur mycket.
Jag har alltid dragit åt hållet att hellre berätta för mycket än för lite, och jag tycker fortfarande att det är rätt. Men det finns en skillnad mellan att dela ett läge och att dela sin egen oro, och den är lättare att missa än man tror när man är trött. Det första är information. Det andra är att be andra bära något åt en.
Så det jag tänker säga är ungefär det som står här. Vi har sökt anstånd. Det ger oss marginal, inte pengar. Vi vet inte hur länge det håller på, och jag tänker inte påstå något annat. Och ingen kommer att få höra något om sin egen anställning från någon annan än mig.
Det sista är det enda löfte jag faktiskt kan hålla just nu. Alltså är det också det enda jag tänker ge.
Är det fler som har suttit med den där ansökan idag? Jag är uppriktigt nyfiken på hur ni resonerade kring beloppen, för jag misstänker att jag inte är ensam om att ha gissat.