Det farligaste du kan göra i dagens Sverige är att tänka själv. Inte tycka fel — tänka. Ställa frågan ingen ska ställa, titta på det alla blundar för, vägra svälja den färdigtuggade sanningen. Hela maskineriet är byggt för att få dig att sluta med det och i stället nicka.
Jag har länge hållit tyst. Inte för att jag saknat åsikter, utan för att det varit bekvämare. Den tiden är förbi. Jag har två skäl. Det första är att jag inte har något att förlora på att säga sanningen. Det andra är att jag har barn som ska ärva det här landet i det skick vi lämnar det — och det skälet väger tyngre än allt jag riskerar.
Så jag gör något nytt. Varje lördag fram till valet tar jag en del av vansinnet och tittar rakt på den. En i taget, utan filter.
Det handlar om otryggheten du känner när barnen är ute för länge. Elräkningen ingen kan förklara. Vårdkön som blev ett år. Ett public service du tvingas betala för och som ljuger för dig — rakt ut när de vågar, och genom att tiga ihjäl resten. Skatter i världsklass medan vi står och tittar på när andra länder bygger framtiden. Politiker vars enda verkliga skicklighet är att aldrig behöva stå till svars.
Olika frågor. Samma mönster varje gång: du ska inte tänka. Du ska känna rätt och rösta vant.
Jag ber dig inte hålla med om allt jag kommer att skriva. Jag ber dig om en enda sak: läs med, vecka för vecka, och tänk efter på riktigt. Närmare valet berättar jag vad jag tänker göra åt det — och varför din röst, för en gångs skull, faktiskt kan betyda något.
Följ med. Dela om något träffar.
Tänk själv. Det är det enda de fruktar.