Jag har röstat i vartenda val sedan jag fyllde arton. Jag var aldrig den som ryckte på axlarna åt politik — jag läste partiprogrammen, följde debatterna, brydde mig om skillnaderna. Engagerad, hela mitt vuxna liv.
Länge visste jag precis var jag hörde hemma. Jag röstade på Alliansen. Moderat det mesta av tiden, och någon gång en stödröst till Kristdemokraterna — inte av övertygelse, utan för att de inte skulle trilla under spärren och dra ner hela blocket med sig. Jag trodde på det på riktigt: att arbete ska löna sig, att man bär ansvar för det man bygger, att ett land hålls ihop av plikter lika mycket som av rättigheter. Det var ingen läpparnas bekännelse. Det var en hemvist.
Jag kan inte peka ut dagen då det började kännas tomt. Det smög sig på, val för val. Jag märkte att jag inte längre röstade för något — jag röstade mot det jag tyckte var sämst. La min röst med en suck i stället för med övertygelse. Varje gång lite mindre hemma, lite mer som en gäst i mitt eget kvarter.
Förra valet röstade jag på Sverigedemokraterna. Inte för att jag förvandlats till någon annan över en natt, utan för att det till slut var det enda sätt jag hittade att säga det högt: jag känner mig inte representerad. Hör ni det? Det obekväma att erkänna är att inte ens det fyllde tomrummet. Jag hade bytt parti igen, och kände likadant.
Det var där polletten trillade ner. I åratal hade jag letat efter rätt parti, som om problemet låg i mitt eget val i båset. Men problemet var aldrig vilket parti jag röstade på. Problemet är att inget av dem, när det kommer till kritan, svarar inför människor som mig längre. De svarar inför varandra. De turas om, de förvaltar, de är högljutt oeniga om det som syns och rörande eniga om det som faktiskt betyder något. Samma slutna samtal möter mig dessutom där jag minst kan värja mig: i ett public service jag tvingas betala för, som visar upp ett Sverige jag inte känner igen, och får mig att undra om det är mig det är fel på. En väljare som inte känner igen sig i den tysta uppgörelsen har ingenstans att ta vägen. Hemlös, mitt i sitt eget land.
Jag tror inte att jag är ensam. Jag tror att vi är väldigt många som gjort samma resa — röstat prydligt och troget i decennier och en dag upptäckt att vi står utanför, utan att själva ha flyttat oss en millimeter. Det är inte du som lämnat politiken. Det är politiken som lämnat dig.
Känner du igen dig? Har du också röstat mot snarare än för, val efter val? Säg det i så fall högt. Inte för att du behöver hålla med mig om allt — utan för att det första ett hemlöst folk behöver upptäcka är att vi inte är ensamma.
Dela om du känner igen dig.
— Andra delen i en serie jag skriver varje lördag fram till valet. Tänk själv. Det är det enda de fruktar.