Snart kommer någon att hålla upp en graf för dig. Den pekar nedåt: skjutningarna minskar. Det gör de faktiskt, under 2025 inträffade 158 skjutningar i Sverige, långt under rekordåret 2022 då de var nära fyrahundra, och Polisen talar om det lägsta dödliga våldet sedan 2012. Nedgången är verklig, och den ska sägas rakt ut.
Men en graf mäter bara det som går att räkna i kroppar. Den mäter inte hur du har det.
Lägg den åt sidan ett ögonblick och se längre tillbaka, inte två år utan fyrtio. När jag föddes, för fyrtio år sedan, var Sverige ett av de tryggaste länder som fanns, dödligt skjutvapenvåld var något vi läste om i andra länder. I dag ligger vi, enligt Brå, kring fyra dödsskjutningar per miljon invånare, mot ett europeiskt snitt nära 1,6, och vägen hit är vår egen: medan dödsskjutningarna minskade i land efter land i Europa ökade de hos oss. Vi blev undantaget. Det är ingen olyckshändelse, och det är inte vädret.
När man tvingas förklara det där radas samma orsaker upp: fattigdom, ojämlikhet, nedskärningar, för få fritidsgårdar. Visst finns där korn av sanning. Men pröva dem mot klockan, för en orsak måste röra sig i takt med det den ska förklara, annars är den inte orsaken. Sverige är rikare än någonsin. Ojämlikheten har stigit, men den steg i ett kvarts sekel innan skjutningarna tog fart, och långt mer ojämlika länder slipper vårt våld. Inget land har byggt bort gängskjutningar med fritidsgårdar. De förklaringarna är bekväma just för att de inte pekar på något obekvämt, och de håller inte måttet.
Det som däremot håller är svårare att säga högt. Ett växande utanförskap, koncentrerat till områden som tilläts glida allt längre från resten av samhället. En narkotikamarknad som blev en miljardindustri och som löser sina tvister med vapen. Kriminella nätverk som, när våldet väl tagit fart, föder det vidare i hämnd, och som lärt sig att en fjortonåring är billigare och lättare att offra än en vuxen. De som skickas fram blir allt yngre, ungefär en fjärdedel av dem som misstänks för skjutningar är under arton. Ett samhälle som låtit det ske har svikit på en punkt där svek inte går att ta tillbaka.
Det fanns dessutom en sak man inte fick säga högt: att det spelar roll hur många som kommer, hur fort, och varifrån. Tar ett land emot stora grupper på kort tid, utan kontroll, från länder som fungerar helt annorlunda än vårt, där tryggheten söks hos släkten i stället för hos staten och hedern väger tyngre än lagen, och struntar i att integrera dem, då byggs en spänning in som förr eller senare kostar.
Skillnaderna mellan grupper är stora, och de syns in i andra generationen, hos barn som är födda här, det visar både Brå och SCB. Det är obekvämt, men det står i statistiken, och att blunda för det hjälper ingen. Men det avgörande är vad skillnaderna kommer av, och det är inte ursprunget i sig, utan vilka vi släppte in, vad de bar med sig, och vad vi sedan lät bli att göra.
Att de som dras in i våldet ofta är födda här gör inte invandringen oskyldig. Det gör domen hårdare: vi förmådde inte ens göra dem som föddes här till integrerade svenska medborgare. Det var inget misslyckande i integrationen, det var att den aldrig blev av, generation efter generation.
Att kurvan ändå föll de senaste åren säger något viktigt: fattigdom, ojämlikhet och befolkning förändrades knappt under tiden, men polis och rättsväsende fick äntligen verktygen att göra sitt. Det är det som rör siffran på kort sikt. De långsiktiga orsakerna spelar roll för var vi hamnade, men de förklarar inte varför just dessa år vände.
Men här är det grafen aldrig visar, och det är kanske det som kostat oss mest. Räkna inte bara de döda, utan allt det som rädslan ätit upp. Någonting hände med oss under de här åren som inte syns i någon stapel: vi slutade ta tryggheten för given.
Mät det inte i skjutningar utan i de små besluten: vilken väg du tar hem på kvällen, var du låter barnen vara, om du säger till när du ser något eller tittar bort. Den oron har stigit i takt med våldet, och den drabbar inte bara dem som bor granne med det, den når den som aldrig sett ett vapen i hela sitt liv.
Rädsla är inte bara en känsla, den förändrar ett land. Den som är rädd litar mindre, på grannen, på främlingen, på att det går att lämna ett vittnesmål utan att det straffar sig. Just den tilliten, att vi vågade lita på varandra, var hela hemligheten bakom det trygga Sverige. När den vittrar drar sig folk undan, tystnaden växer, och nätverken får ännu lättare att rota sig. Så föder otryggheten mer av det som skapade den.
Det grafen helst får dig att glömma är att det här tog fyrtio år, under regeringar av varje färg, röda som blå. De pekade på fattigdom och fritidsgårdar för att slippa tala om segregation och en integration som aldrig blev av, och de som tidigt såg vart det barkade avfärdades kategoriskt tills verkligheten sprängde tystnaden. Ingen i den här politiska klassen kan skylla ifrån sig. De satt vid ratten hela vägen, oavsett vem som råkade hålla i den för stunden. Det är inte ett misslyckande man röstar bort genom att byta ut det ena etablerade partiet mot det andra, för de bär ansvaret tillsammans.
Så när någon håller upp kurvan och säger att det vänt: fråga dig om du känner det. För en stapel kan sjunka ett år utan att en enda människa börjar gå hem en annan väg. Tryggheten kommer inte tillbaka den dag siffran faller, den kommer tillbaka den dag du inte längre tänker på den. Men dit är det långt. Mät avståndet vi färdats: från ett av världens tryggaste länder till något vi en gång bara kände igen från andras nyheter. Den sträckan försvinner inte för att ett diagram pekar åt rätt håll ett enda år.
Jag har landat någonstans till slut. Var jag landat säger jag innan valet, men inte i dag. I dag räcker det att du ser hela bilden: inte bara den senaste biten av kurvan, utan allt det den aldrig mätt.
Nästa gång någon visar dig att det blivit bättre, ställ den obekväma frågan: bättre än vad, och känner du dig trygg nu?
Dela om du känner igen dig.
— Tredje delen i en serie jag skriver varje lördag fram till valet. Tänk själv. Det är det enda de fruktar.
Källor
- Polismyndigheten: skjutningar 2025 (158) mot 2022 (nära 400); lägsta dödliga våldet sedan 2012; uppgångens början (~2013); nedgångens samband med skärpt rättsinsats; dödade i skjutningar per land/år.
- Brå: europeisk jämförelse (~4 dödsskjutningar/miljon mot EU ~1,6); andel minderåriga (~25 %); fördelning 1:a vs 2:a generationen bland gärningspersoner.
- Brå rapport 2021:9: överrisk att misstänkas för brott efter inrikes/utrikes bakgrund (referensgrupp = inrikesfödda med två inrikesfödda föräldrar). Tabell B42/B45 för exakta tal per brottstyp.
- SCB: gruppskillnader i integration in i 2:a generationen; Gini; andel utrikes födda/utländsk bakgrund.
- Brå NTU: upplevd otrygghet, oro, undvikande, särskilt bland kvinnor.
- Forskning (bl.a. Brå, Sarnecki, Rostami, Gerell, Sturup): segregation, narkotika, nätverk, urval och integration som mekanismer. (Kausalvikten socioekonomi kontra ursprung/kultur är omtvistad.)