Det var hon hemma som sa det. Vi hade precis kommit hem från en middag där folk gratulerade, och hon tittade på mig och sa: “Du ser inte ut som någon som just vunnit ett pris.”
Hon hade rätt. Inte för att jag inte var glad — jag var det. Årets Unga Gasell, utsedd av Dagens Industri. BBO som Gasellföretag för andra året i rad. Det är en riktig bekräftelse, och jag vill inte förminska den.
Men det hade redan börjat mala i mitt huvud. Inte tvivel, snarare frågor. Den sortens frågor som dyker upp när man får beröm för rätt sak av fel skäl — eller snarare, beröm för en sak som man själv inte är säker på riktigt berättar hela historien.
Vad priset faktiskt mäter
DI Gasell-kriterierna är specifika och offentliga. Omsättningstillväxt över fyra år. Positivt rörelseresultat. Vissa strukturella villkor kring bolagets ålder och storlek. Det är ett väldesignat filter för vad det utger sig för att vara: en screening av uthållig, lönsam tillväxt i svenska bolag.
Priset säger: det här bolaget har vuxit snabbt och gått med vinst under tiden. Det stämmer för BBO. Vi har i princip dubblat omsättningen varje år sedan 2009. Det är en prestation, och teamet som byggt den förtjänar erkännandet.
Men det är inte hela historien.
Frågorna som saknas
Gasellen frågar inte om personalomsättning. Ett bolag som växer medan det bästa folket lämnar var artonde månad ser likadant ut i Gasell-datan som ett bolag som växer med en intakt kärntrupp. Det syns inte i siffrorna.
Den frågar inte om enhetsekonomi på uppdragsnivå. Växer vi för att vi har en skalbar modell med rimliga marginaler på varje nytt uppdrag, eller för att vi tar in kunder snabbare än vi tappar dem — en ersättningsmaskin som funkar tills ersättningstakten dalar?
Den frågar inte om grundarens hållbarhet. Jag jobbar mycket. Jag har alltid jobbat mycket. Men det finns en skillnad mellan den energi som kommer av att bygga något man brinner för och den tvångsmässiga arbetsinsatsen hos någon som inte kan skilja sin identitet från bolagets utveckling. Jag är inte alltid säker på vilken jag är inne i.
Och den frågar inte om tillväxtens kvalitet. Var de kunder vi tog in i år de vi egentligen ville ha — de med intressanta problem, rimliga budgetar, branscher som linjerar med vår fördjupning? Eller var det de som sa ja snabbast, oavsett passform?
Firande och frågor samtidigt
Vi satt i soffan den kvällen och jag försökte förklara vad som malde. Det är inte att priset är fel. Det mäter vad det säger att det mäter, ärligt och transparent. Problemet är risken att man som grundare förväxlar ett tillväxtmått med ett hälsomått.
Tillväxt berättar att kunderna sa ja. Den berättar inte varför, och den berättar inte om de kommer säga ja igen. Lönsamhet berättar att intäkterna översteg kostnaderna. Den berättar inte om kostnadsstrukturen är hållbar eller om man skjuter investeringar framför sig som kommer ikapp senare.
Det finns signaler åt båda hållen. Våra största kunder har varit hos oss i två år eller mer. Teamet är starkare än det någonsin varit. Vi har byggt genuin djupkompetens inom flera tjänsteområden. Yamondo-nätverket ger oss internationell räckvidd som de flesta svenska byråer i vår storlek inte har.
Men vi har också haft perioder där tillväxten sprungit ifrån vår leveransförmåga. Vi har gjort rekryteringar som inte fungerat för att vi behövde folk snabbare än vi kunde utvärdera dem ordentligt. Och jag kämpar fortfarande med delegering — jag vet att jag borde fokusera på att bygga bolaget, men jag dras in i kundarbete för att det är där jag känner mig mest kompetent. Det skrev jag om förra året också, och det har inte blivit mycket bättre.
Vad jag tänker göra med det
Fira. Genuint. Gasellmärket går på hemsidan och i mejlsignaturen. Teamet har förtjänat det, och marknadsföringsvärdet är verkligt — bra folk söker sig till bolag som syns vinna.
Och sedan, i tystnad, skriva ner de fem saker som priset inte utvärderade. Personalomsättning. Enhetsmarginaler. Min egen arbetsbelastning. Kvaliteten i kundportföljen. Hur stor del av tillväxten som är skalbar kontra beroende av att vi hela tiden springer lite fortare.
Inte för att Gasellpriset ljuger. Det gör det inte. Men för att den viktigaste frågan för ett bolag inte är “växer ni?” utan “bygger ni något som håller?” — och den frågan får man inget pris för att besvara.
Gasellmärket hänger på väggen nu. Bredvid den andra tavlan — den jag inte har ännu, den som säger att det vi byggde höll. Den tavlan delar ingen ut. Den får man göra sig förtjänt av på egen hand, och det tar längre tid än fyra år.